söndag 17 maj 2009

Alla kan inte bli akademiker

Arbetare=fult?

Såsom Socialdemokraterna har drivit Sverige under en längre tid bygger på att alla ska ha rätt till en utbildning. Vilket isig inte alls är en dum idé, men vi behöver alltid en bonde. Vi måste ha någon som skyfflar ko skit, någon som planterar skog och slänger sopor.

En vis man sa till mig för inte så länge sedan:

"Nicklas Larenholtz,"

Att beskriva vad som skall göras är inte möjligt i den här formen, men att gnälla över dåliga resurser till skolan tillhör inte en lösning. Jag kan nu bara peka på några exempel på stora förändringar till det sämre.

När jag gick på det som motsvarar mellan- och högstadiet var det vanligen 36 elever i klasserna. Men vi hade riktiga lärare som kunde sitt jobb. Det var de bästa som valde att bli lärare, inte som nu när det blir de som blev över som väljer det yrket. Lärarna visade en påtaglig stolthet över sina yrken. Vi hade rätt till goda lärare men vi hade skyldighet att ta tillvara detta. Kunniga lärare klarade då 36 elever.

På den tiden var det mitt fel om det gick dåligt för mig i skolan, nu är det någon annans fel. En väsentlig ändring i attityd som förringar elevens eget ansvar. Hade man sagt mig att det är skolans fel om jag inte lyckas så hade jag knappast ansträngt mig.

Det fanns från början av 1960-talet gott om instegs jobb på arbetsmarknaden som man kunde arbeta sig upp från om man hade ambition att göra det. Nu har dessa försvunnit som en följd av minimilöner som en oerfaren sällan kan göra rätt för.

Efter 1968 blev småföretagare hatobjekt för den makthavande vänstern som på allt sätt försökte ta död på dem. Med trakasserier och höga skatter. Marginalskatten uppgick som mest, på det som blev över sedan arbetsgivaravgifter hade betalats, till 85 %. I början av 1980-talet fick en företagare behålla ungefär 7 kronor av en ökad vinst på 100 kronor (Astrid Lindgren fick 102 % i skatt när hon beslutade att skriva sagan om Pomperipossa). Det är fortfarande alltför riskfyllt för en liten företagare att växa och anställa.( se tidigare inlägg av mig "Arbetsmarknadspolitik i festivaltider") Det är OK att ha familjemedlemmar och delägare i små företag, men det är inte många små företag som vill växa då det ger för lite och risken är för stor. Dessa trakasserier sitter fortfarande i minnet hos den äldre företagargenerationen. På de senaste åren har det blivit bättre men obalansen är ändå för stor.

Det är också för svårt att starta nya företag särskilt för de unga som inte heller lärs upp till att bli företagare utan att bli anställda.

Det finns obegränsat med arbete som kan och behöver utföras. Endast en mindre del av befolkningen har dock läggning och förmåga att organisera detta behov av arbete så att det verkligen utförs. Det är detta fåtal som skall skapa anställningar åt dem som hellre söker den trygghet som en anställning ger. Kort sagt är det en överefterfrågan på anställningar och brist på utbud. Åt detta har alliansen inte gjort mycket. Företagarkapitalet vansköts, de behöver inte tas om hand men de skall inte motarbetas. Att anställa en person första gången är ett väsentlig mycket större steg än att för första gången köpa ett eget hus.

Miljöpartiet är positiva till små företag och de borde därför vara positiva till tillväxt. Men de är motståndare till tillväxt och för friår och för andra sätt att få ledigt från de anställningar som det krävs företagare att skapa.

Sedan 1970 har målet varit att de flesta skall bli akademiker. Att bli arbetare t.ex. yrkesarbetare eller hantverkare har inte arbetarpartiet ansett som fint nog. Men efterfrågan på akademiker är inte så stort, däremot är efterfrågan på dem som kan åstadkomma sådant som kräver yrkesarbetare och hantverkare vanligtvis stort.


Mer sant än så här kan det inte bli.



, , , , , , ,

2 kommentarer:

  1. Pssst, akademiker heter det ;-)

    SvaraRadera
  2. Tack ska du ha. (har lite för bråttom ibland.) För övrig då, var det bara det du la märke till?

    SvaraRadera